Intervju: I`m Kingfisher – Lounge americana fra hjertet

Foto: Ebba G. Ågren
— Er så absolutt en sucker for ganske tradisjonell musikk, 50-tallsrock, surfpop, smørsång, fransk yea-yea-pop, 60- och 70-tallsjazz, appalachiske folketoner. Men det må gå gjennom det der filtret av samtiden for at det skal kunne føles i hjertat, mener Thomas Jonsson som utgjør I`m Kingfisher, som fortiden er høyaktuell med det kritikerroste Glue på Fading Trails Recordings.

Glue viser en artist som søker stadig lengre inn i egen sjel og musikk; inderlig og ektefølt, men også stadig i utvikling. Glue foredler og utvider americana uttrykket han beskjeftiger seg med. Denne gangen har jazz og loungeaktig stemninger spilt en viktig rolle. Resultatet er vakkert og egenartet, og litt på siden av det meste annet i genren. disharmoni slo av noen ord med singer/songwriteren om albumets bestandenheter og hjelpere.

Coverart: Jon Koko
Kan du først fortelle litt om hvordan du har funnet din sangstil?

— Sångstilen är nog också resultatet av att aldrig ha hittat fram, jag känner fortfarande att jag är på väg någonstans.

— Alltså, jag har nog alltid mest varit inspirerad av kvinnliga sångare, Nina Simone, Emmylou Harris, Cat Power och så har det bara gnagt vidare på den vägen i tjugo år. Eller för den sakens skull, manliga sångare med ganska kvinnliga röster. Har precis återupptäckt King Floyd, otroligt vackert, Damien Jurado, som jag är nog mer närbesläktad med är också en av de där stora tidiga, ständiga favoriterna. Sångstilen är nog också resultatet av att aldrig ha hittat fram, jag känner fortfarande att jag är på väg någonstans.

Fortell om bakgrunnen for albumtittelen Glue og hva du ville si med den.

— Första tanken, som jag gillar allra bäst, var det som händer med en låt från att den egentligen är färdigskriven tills den är klar att lyftas i studio eller på scen. Det där tweakandet med detaljer och takter. Man blir klar, plockar sönder den igen, flyttar runt, tröttnar och återupptäcker den. Det tysta klistret, som egentligen bara är döva handlingar, men som betyder så mycket. Att ta bort en refräng, eller flytta plats på sticket. Efterhand kom jag även in på lite mer existentiella frågor, att förstå hur livet ska levas, och se hur det ska göras, men att inte riktigt kunna utföra det.

Fortell hva du tenker rundt gruppepress.

— Brukade känna mer press över vad publiken skulle tycka om mig, men jag har jobbat aktivt med att strunta i det. Och när jag väl började strunta i vad folk tycker, så har min publikkontakt, ironiskt nog, förbättrats avsevärt. I stort jobbar jag väldigt mycket ensam i min bubbla, så är faktiskt glad över att det finns lite folk som jag får förhålla mig till. Carl som producerar mig, Johan som ger ut skivorna, Hansi som bokar mig, Tommy som jag också spelar in med ibland.

I`m Kingfisher
Foto: Peter Eriksson
Hva betyr kjærlighet og tanken om Valentin eller en Valentinsdag for deg?

— Men jag får nog jobba mer på det personliga planet, har ett ganska tyst känsloliv egentligen, ibland slår det på stort, men jag får kämpa för det.

— Rent objektivt har jag en väldigt romantisk bild av kärlek som kan fylla upp mig, inte minst i populärkulturen, och känner generellt mycket för stora frågor, mänskliga rättigheter, djur kanske allra mest. Men jag får nog jobba mer på det personliga planet, har ett ganska tyst känsloliv egentligen, ibland slår det på stort, men jag får kämpa för det.

Din musikk er lavmælt og ettertenksom. Hvor mye speiler det din egen personlighet og det du vil uttrykke?

— Lågmäld kanske, men jag är inte så eftertänksam, kastar in mig i saker. Sen är låtskrivandet enormt mycket slow cooking, någon slags magisk raffinering av en massa skräpkultur, musik, böcker, film, folk, kaffe, minnen, dagdrömmar och serietidningar som mals ner i mitt vanliga liv och sipprar ner i små droppar av låtfragment.

Fortell litt om hva du har lært fra jazzen, folk og americana.

— Innerst inne kommer jag alltid ha indie/folken, men utanpå det har jag gått igenom många målbilder, I’m Kingfisher började som en vilja att vara bluesmusiker, till att vilja vara countrysångare, till att vilja vara jazzgitarrist, till att som nu, drömma om att om en sju-åtta år blomma ut som soulsångare. Inget av detta har jag blivit, men rörelsen är märkbar tycker jag.

I`m Kingfisher med ballong i hånden
Foto: Ebba G. Ågren
Hvordan ser du din egen musikk med tanke på genre.

— Jag brukar beskriva den som indie/folk, men gillar egentligen antifolk ännu bättre.

— Jag brukar beskriva den som indie/folk, men gillar egentligen antifolk ännu bättre. Förhoppningen att använda ganska klassiska akustiska folk- och jazzinstrument, och inslag från soul, country och indiepop till att göra något mer obundet.

Hva betyr musikktradisjon og det å dra i en tradisjon, eller det man forbinder med ett uttrykk?

— Är absolut en sucker för ganska traditionell musik, 50-talsrock, surfpop, smörsång, fransk yea-yea-pop, 60- och 70-talsjazz, appalachisk folkton. Men det måste gå genom det där samtida filtret så det känns i hjärtat.

Fortell om ditt forhold til Bill Callahan og Smog.

— Älskar honom, när min dotter Nora föddes 2011 var Sometimes I Wish We Were an Eagle med Bill solo det första vi spelade för henne. Älskar hur han är så tung, men ändå så känslig.

[iframe style=»border-radius:12px» src=»https://open.spotify.com/embed/album/0INbUmaqZD2R1gpRDalLeF?utm_source=generator» width=»100%» height=»352″ frameBorder=»0″ allowfullscreen=»» allow=»autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture» loading=»lazy»></iframe]

Kan du fortelle om artistene som du har hatt med på albumet og deres bidrag?
Martin Hederos

— Gudabenådad pianist, uppvuxen i samma trakter som jag, har vunnit en mängd olika musikpriser och spelat med alla värda att nämnas. Han spelar på fyra låtar på nya albumet, i likhet med Bebe Risenfors så har han den där förmågan att trots genialitet låta det gunga och kränga och lämna smuts i hörnen.

Bebe Risenfors

— Under hösten 2021 gjorde jag några spelningar ihop med Luke Elliot och Bebe Risenfors spelade i bandet vid ett tillfälle. Bebe är en kolossal favorit efter att han producerade Nicolai Dungers album Arkebuseringen av Egot. Jag brukar vara rätt försiktig, men Bebe grabbade jag tag i, tog selfies, och lurade med på albumet. 14 instrument blev det på fyra låtar. En fantastisk musiker, kanske mest känd för sin medverkan på Tom Waits båda album Alice och Blood Money.

Anna-Stina Jungerstam

— Efter Martin och Bebes åtta låtar, återstår en avskalad kvartett lite mer leriga folksånger. Titelspåret har jag aldrig lyckats sätta, så jag frågade Anna-Stina om hon kunde sjunga solo på det. Som hon gjorde det. Anna-Stina har ett eget enastående soloprojekt i Finland, Nightbird. Vi har samarbetat och turnerat ganska mycket ihop, känner mig väldigt närbesläktad med henne, på och av scenen.

Niamh Regan

— Irländsk storfavorit som jag upptäckte direkt från första singeln och uppvaktade henne ganska direkt. Tror det var tur, för hon håller på att breaka rätt rejält nu. För tillfället på turné i Australien. Gav ut den fantastiska debuten Hemet. Vi spelade in två låtar, dels «Second Wave» som är med på albumet, och dels en cover som kommer ges ut i ett än så länge hemligt, STORT, projekt.

Vilma Flood

— Så lite tid jag egentligen umgåtts med Vilma, ändå känns hon som en bästis jag har haft sedan så länge. Också magisk egen produktion, fantastisk bakom scenen, ärlig och kul. Så mycket blod och soul i henne. Samarbetade med henne även på mitt förra album, den här gången är hon med på min första låt med helt band – även om Bebe är nästan hela bandet – på ett decennium. Hennes svarskörer står för ett av de största lyften på hela albumet.

Maria Larsson

— Friflygande melodiskalle, som hoppat in på mina tre senaste skivor, hoppas det blir många fler.

— Med risk för att upprepa mig. En gammal vän och samarbetspartner, med en sömlös förbindelse mellan tanke och fiolstråke. Friflygande melodiskalle, som hoppat in på mina tre senaste skivor, hoppas det blir många fler.

Sam Florian

— Han är en ung, snygg, framgångsrik artist i sovrumspopsgenren och själv är jag väl mest en utbränd, medelålders trubadur. Men våra vägar korsas ofta, Sam spelade, som Sam’s Float redan på min releasekonsert för albumet Avian 2014. Han gör fenomenala drömmiga körer på låten «Licking My Wounds», har alltid gillat den mycket men på albumet var den länge en lång väntan på att Bebes saxofon skulle ta den i mål, men Sams körer gör den elektrisk hela vägen.

Roger Gustafsson

— Roger lirar pedal steel med Jill Johnson! Har också studio och spelade in Vilma Flood för albumet. Passade därför på att fråga honom om han ville spela pedal steel på avslutningslåten «Beginning of a Great Song». En lite mer konventionell och en lite mer drone-ig, en av mina egna favoritögonblick på hela albumet,

Henrik Meierkord

— En av Osslers närmaste musiker. Vi hade lajkat varandras instagraminlägg en tid, så som man umgås nuförtiden och efter en studiosession, utmattad på bussen hem till min mamma, skickade jag låten «Valentine» till honom och frågade om han ville spela på den. Slocknade sen, när jag vaknade hade jag påläggen i mejlen.

Carl Edlom

— En av mina bästa vänner som producerat alla mina åtta album, en riktig trollkarl. Utan honom hade jag inte kunnat fortsätta som musiker genom de första albumen, och vad hade jag varit då? Ett vrak i Grums?

Jon Koko står for albumomslaget. Kan du fortelle litt om ham og illustrasjonen som dere har valgt, og forholdet mellom kunst og musikk?

— Konstnär från Malmö, stundtals boende i Japan. När jag kontaktade honom höll han till i Centraleuropa, men nu tror jag han är tillbaka i Sverige. Minimalisk konst med stora mängder suggestiv rörelse. Gillar det strama, är också väldigt svag för det lätt psykedeliska och vattenliknelsen återkommer jag själv ofta till. Jag älskar den där känslan av svag surrealism, att allt bara nästan är precis som vanligt. Tror jag kan identifiera mig med den väldigt mycket i mitt liv, känner ofta katastrofen runt hörnet, och ibland också möjligheter.

I`m Kingfisher live
Foto: Peter Eriksson
Du skal i april turnere som support for The Jayhawks og spiller nå i mars som oppvarmingsartist for Courtney Marie Andrews. Kan du si litt om ditt forhold til deres musikk. Hva får du selv ut av denne typen konserter, og hva betyr det for egen musikalsk utvikling?

— Det är väldigt stort att befinna sig nära favoritartisters bubbla, jag är lyckligt lottad att få ha gjort det en hel del genom åren, men undrar ändå om inte det här är mina finaste uppdrag.

— Det är två jättestora favoriter, Jayhawks sen gammalt och mer i nutid är Courtney Marie Andrews en av mina störta och bästa upptäckter. Albumet Honest Life är handen på hjärtat en av mina tre största favoritalbum i countrygenren. Magiskt. Det är väldigt stort att befinna sig nära favoritartisters bubbla, jag är lyckligt lottad att få ha gjort det en hel del genom åren, men undrar ändå om inte det här är mina finaste uppdrag. Iallafall min bästa albumstart på 20 år. Sen ska man inte sticka under stolen att det just är bland mina största konserter någonsin, och därmed en chans att nå ut till en större publik, som borde ha hjärtat på det rätta stället.

Kan du till slutt velge dine ti favorittlåter fra 2022?

— En svår fråga, det är alltid så många låtar som ligger och skvalpar och som jag glömmer bort, men tio låtar som jag älskade och återkommit till är:

L.T Fisk – Bedarra här

[iframe style=»border-radius:12px» src=»https://open.spotify.com/embed/track/3c7ZOjTTuW3CvTs612Y1gT?utm_source=generator» width=»100%» height=»152″ frameBorder=»0″ allowfullscreen=»» allow=»autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture» loading=»lazy»></iframe]

7ebra – I Have a Lot To Say

Cat Power – It Wasn’t God Who Made Honky Tonk Angels

[iframe style=»border-radius:12px» src=»https://open.spotify.com/embed/track/1fH884qqCZ1vctoIvfU8Zs?utm_source=generator» width=»100%» height=»152″ frameBorder=»0″ allowfullscreen=»» allow=»autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture» loading=»lazy»></iframe]

Northern Boys – Nobody Likes Me (obs: tre 70+ män som rappar om sex och droger, extremt NSFW och alldeles för catchy och bra än vad det egentligen borde vara)

Megan Thee Stallion – Plan B

Richard Inman – Cut Fence

[iframe style=»border-radius:12px» src=»https://open.spotify.com/embed/track/7p8Iw7Euluvp9BEUN6hkRa?utm_source=generator» width=»100%» height=»152″ frameBorder=»0″ allowfullscreen=»» allow=»autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture» loading=»lazy»></iframe]

Ray Wylie Hubbard feat. Willie Nelson – Stone Blind Horses

Stina Künstlicher – 02:58

[iframe style=»border-radius:12px» src=»https://open.spotify.com/embed/track/7fQlEjXZfTwzNAw5v72GOF?utm_source=generator» width=»100%» height=»152″ frameBorder=»0″ allowfullscreen=»» allow=»autoplay; clipboard-write; encrypted-media; fullscreen; picture-in-picture» loading=»lazy»></iframe]

Gerd – Play it Cool

Gunnar Källström – Jag åker upp i landet (Canned Heat-cover)

Vær den første til å kommentere

Skriv en respons

Epostadressen din vil ikke vises.


*