Katharina Nuttall: Mørk kunstpop om følelsesstrømmer og oppstandelse

– Man kan kanskje se låter som langsommere fotografier, som øyeblikksbilder. Jeg tenker på de tidligere skivene, på at jeg alltid har behøvd å kanalisere en spesiell type følelse. På dette albumet har idéen mer vært å konseptualisere følelsene på en annen måte og skape en rød tråd gjennom hele albumet. Jeg vil jobbe meg gjennom de eksistensielle livsspørsmålene, analyserer Katharina Nuttall som er aktuell med albumet The Garden på Novoton fra slutten av 2022. Denne helgen er hun dessuten aktuell med filmmusikken til «Kungen» av Karin Af Klintberg som har premiere på svenske kinoer.

Albumet The Garden viser en artist i full kunstnerisk utfoldelse og blomstring. Godt hjulpet av poeter som Charles Baudelaire og John Keats, griper Katharina Nuttall – født i Drammen, nå bosatt i Stockholm –  fatt i egne og våre følelser. På suggestivt og suggererende måte henter hun frem dyptloddende, fordekte tablåer i synthelektronisk popskapning. Vakkert og lummert på en og samme tid. Vi ble så fascinert av  albumet at disharmoni kontaktet opphavskvinnen for å få vite litt mer om tilblivelsen til verket og Katharina Nutalls generelle musikk-kunst.

Hvordan fant du din stemme?

– Den har nog alltid funnits där men började komma fram när jag höll på med teater i mina yngre år. Vi spelade en del musikteater då och tolkade bland annat Kurt Weill m.m. Jag valde att lägga ner teatern och satsa på musiken och utveckla min röst.

Kan du fortelle litt om ditt valg av instrumenter og hva som gjorde at du ble en multiinstrumentalist?

– Jag har nog sången som huvudinstrument och klaviatur som det instrumentet jag komponerar mest på. Gitarr lärde jag mig också för att kunna variera mitt komponerande och på den vägen är det. Jag ser det som en utmaning att lära mig nya saker och instrument för att kunna utveckla mitt skrivande.

Hvilken nytte av den musikalske allsidighet har du i komposisjon og arrangering av låtene og hvordan avgjør du hva du selv skal spille og hva du skal la noen andre spille?

Du opptrer som soloartist og ikke som del av et band eller ensemble her. Fortell litt om det valget.

– Det är mitt uttryck och för det mesta min egen musik så det har fallit sig naturligt att vara soloartist och ge ut dessa fyra album. Jag har dock en önskan att vid framtida samarbeten kanske också starta ett gemensamt band där vi är flera låtskrivare och också har samma driv att hålla i bandet och projekt och vara flera personer i kreativa val m.m., men det uteslutar inte att jag kommer göra flera soloskivor.

Kan du si litt om musikerne som du har valgt å samarbeide med og deres rolle?

– Jag har valt att samarbeta med lite olika musiker på olika låtar och egentligen är det inte så många. Jag har haft olika trumslagare på olika låtar, körsångare, instrumentalister som violin och basun, några olika musiker på synt etc. Musikerna är utvalda för sitt konstnärliga uttryck. Det finns något oerhört vackert med ett samarbete där en annan musiker kan dela med sig av sitt hjärta och uttryck till ens musik.

Hvorfor kunstpop?

– Jag förhåller mig inte till genrer när jag skriver och skapar musik, genren konstpop har jag aldrig tänkt på.

Hva er den viktigste forskjellen mellom artisten Katharina Nuttall i 2022/ 2023 og hun som albumdebuterte  med This Is How I Feel i 2007?

– Det här albumet är mer ett konceptuellt album till skillnad från de tidigare skivorna. Man kan kanske se låtar som långsammare fotografier, som en blick ur tiden. Jag tänker på de tidigare skivorna, att jag alltid har behövt kanalisera någon sorts känsla.

– På den här skivan så har jag mer varit inne på att konceptualisera känslorna på ett annat sätt och skapa en röd tråd genom albumet. Arbeta mig genom de existensiella livsfrågorna.

Kan du si litt om bakgrunnen for valget av albumtittelen The Garden og hva du ville uttrykke med den?

– Den här skivan handlar om The Garden, alltså trädgården, som en plats där man kan läka. The Garden är en plats där hon, människan, kan få ta hand om sitt mörker.
Den svenska författaren Kristina Lugn säger att “det är ett sorgearbete att leva och att om man inte förstår det så blir man aldrig glad”, ur «Stulna Juveler.»

På platen samarbeider du med bildekunstneren Albin Biblom. Fortell om ham og hvordan samarbeidet kom til og hvordan det har artet seg.

– Albin är en fantastisk fotograf och han har gjort både skivomslag, pressbilder och video till låten Lethe på albumet. Han gör också egna filmer och vårt samarbete började med att jag också skriver musik till hans egen film. Vi pratade om min skiva och det föll sig naturligt att samarbeta kring det visuella. Jag tror också att vi har en gemensam nämnare i det melankoliska landskapet.

Fortell litt om ditt forhold til John Keats og Charles Baudelaire.

– Jag har senaste åren blivit mer och mer inspirerad av text, jag läser mer och jag tycker också att text i relation till musik är så himla viktigt, och också väldigt svårt. Och det är ju fantastiska texter som både Baudelaire och Keats skriver, men det står också lite för kontrasten, det är därför de är med. Att Baudelaire vill försvinna in i glömskan. Att vi människor söker oss till dessa tillstånd för att kanske få glömma lite och försvinna en stund och det behöver inte vara destruktivt, det kan också vara okej.

Medan John Keats i texten «In a drear nighted December» verkar söka efter att få stå djupt rotad istället. Att inte dras med, att få acceptera att det är här vi är. En önskan av att slippa svepas med av livets förluster.

Kan du si litt om ditt forhold til instrumentalmusikk?

– Jag älskar instrumentalmusik och lyssnar både till klassisk musik och filmmusik och har också en stor passion med att skriva själv musik mot bild.

Hva med spoken word?

– Har aldrig tänkt så mycket på spoken word utan det kom naturligt i och med att jag valde att fokusera en del av arbetet kring tolkning av poesi.

Hvilket forhold har du til goth-musikk?

– Jag är uppväxt med en del syntmusik och främst i genren new wave och band som The Cure, Depeche Mode, Duran Duran, Erasure och också Siouxsie and the Banshees, Kraftwerk, Massive Attack, David Bowie, Patti Smith, Björk mfl. Jag har aldrig tänkt på min relation till genren goth musik utan har lyssnat mycket på pop, rock och synt i min ungdom.

 

Hva med artister som Scott Walker og Kate Bush?

– Både Scott Walker och Kate Bush är stora inspiratörer och fantastisk egensinniga artister.

Kan du si litt om plateselskapene dine, Novoton, Frances Records og V2?

– Frances Records är mitt eget skivbolag och jag gav ut mina två första album This is how I feel och Cherry Flavour Substitute via eget skivbolag och tillsammans med V2 som distributör i Sverige och Norge. Skivbolaget Novoton har gett ut mina två senaste album Turn me on och The Garden.

Fortell om forskjellen og dialektikken mellom det å jobbe med filmmusikk, musikk til teater og de selvstendige solo-platene.

– Det har varit ett tufft arbete den här gången på ett annat sätt att göra ett soloalbum. Jag är mer perfektionist på något vis, jag är väldigt mycket mer intresserad av ljud och soundet. Gällande det filmiska så tror jag att jag alltid har haft det här filmiska i mig, även på de tidigare skivorna. Den här skivan upplever jag som lite mer experimentell. Jag tänker att poplåtar och rock bygger oftast på en specifik form, där det är vers, brygga och refräng. Jag tror att jag är lite trött på det, att förhålla mig till en form och nu på denna skivan, The Garden, är det ju poesi i fokus.

– Jag tror att jag känner nu på det här fjärde albumet att jag vågar göra min grej. I filmmusiken finns ju inte så mycket vers, brygga eller refräng utan man följer mer det dramaturgiska förloppet. Det är spännande tycker jag. Och jag tycker att det är kul att ibland inte skriva låtar som det förväntas av en utan skriva saker som kanske bara är ett poesistycke, eller att en refräng ibland är instrumental och att man inte fokuserar på att man måste få in sin låt på radion – 3:20 och don’t bore us get to the chorus. Jag tycker att det är viktigt att följa sin kreativitet och att vara autentisk i sitt uttryck.

Kan du til slutt velge ti låter som har vært viktige for din musikalske utvikling og si hva du har fått ut av de?

– Svårt att nämna bara tio låtar så jag tar mig friheten att ge några inspirationskällor. Händel, Sarabande och Franz Schubert piano trio in E-flat till filmen Barry Lyndon av Stanley Kubrick är en favorit. Jag lyssnar också en del på kompositören Arvo Pärt och isländska Hildur Gudnadóttir. Skivan The Velvet Underground & Nico har jag lyssnat på nästan hela livet och Patti Smiths album Horses är också en stor inspiration. Laurie Anderssons Bright Red är en favorit. Jag har lyssnat väldigt mycket på David Bowies alla skivor och på artister som Brian Eno och hans egna skivor som Taking Tigermountain eller The Ship. Skivor som Kollaps och Haus der Lüge av Einstürzende Neubauten är inspiration, här om dagen gick deras låt «The Garden» på repeat. Artister som Kate Bush, Radiohead och Björk har jag lyssnat på hela livet. Beatles album Revolver är ett måste och Nina Simone är också en stor favorit. Syntpionjärer som Kraftwerk och Wendy Carlos går friskt på min skivspelare och just nu lyssnar jag ganska mycket på Jonny Greenwoods filmmusik.